Det är ju något alldeles speciellt med den här tiden. Allt händer och det ska hända nu. Kanske är det det som gör oss så vemodiga - mitt i allt det gröna och sköna - att våren och sommarens dagar nästan flyger förbi. Vi vill ju hålla fast dem och nästan handgripligt förtöja flyttfåglarna vid sina holkar.
Själv tillbringar jag ju som ni vet mycket tid ute i trädgården just nu. Jag smyger som en randig bonnkatt i min randiga Filippa K-tröja runt husknuten med skruvdragaren beredd och lädermannen mellan tänderna. Alltid finns det nåt som ska fixas - alltid någon list som behöver lite extra vit färg, en blomstängel som behöver stagas upp eller en vattentunna som behöver tömmas.
Men man kan ju inte bara springa hela tiden. Man måste ju tillåta sig själv att njuta lite av all grannlåt man själv varit Guds skapare åt därute. Då drar jag mig tillbaka till en plats där vi planerat att kanske bygga ett soldäck, men som just nu ser nästan ut att be om ursäkt för sin obeslutsamma karaktär. Där har jag en gammal korgstol och i den brukar jag sitta och bläddra i någon av alla kokböcker vi har. I morse blev det Sju sorters kakor. En klassiker.
Chicagos musik och Sju sorters kakor är nästan som nattvarden för mig – Blod och kropp. Vin och bröd. Och skulle jag få ta med mig fyra saker till en öde ö skulle det nog bli den boken – och Chicagos Greatest Hits-album. Och något verktyg – förstås. Återkommer om vilket. Lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar