Humörknivar

Alla känner till Emil och hans snickarboa – hur han satt där och täljde den ena gubben efter den andra, medan han begrunnade sina hyss.

Vi har väl alla vår egen snickarboa, våra egna gubbar och egna hyss. När det gäller Snickarboan tror jag de flesta har just en sådan – en plats som på många sätt är helig – fri från krav och bekymmer. En oas i vardagslivets alla göranden och låtanden.

Själv tycker jag att tvättstugan är en av de mest rogivande platserna i ett hem. Egentligen är det inte mycket bevänt med vare sig inredningen eller stämningen som bor där, men där finns ändå en avskildhet som jag tycker är välbehövlig i ett hem med många funktioner.

Men jag täljer inte gubbar när jag sitter där i tvättstugan. Konstnärliga anlag har fått ge vika för mer praktiska anlag – även om jag fortfarande vågar tillskriva mig ett visst estetiskt sinne. Nej, jag täljer vanliga enkla smörknivar. Eller humörknivar som jag kallar dom. Det är nånting enkelt över just smörkniven. Vi känner alla till formen: enkel, ursprunglig, nästan uteslutande funktion. Samtidigt kan den inte täljas och snidas utan känsla. En humörkniv skapas – direkt på plats, ur ett stycke trä, med några enkla handgrepp. Och allt man behöver är just: ett stycke trä, en kniv, kanske en fil och några sandpapper i olika valörer. Humöret och envisheten står för designen. Kan det bli enklare? Och finns det egentligen något mer rogivande än några timmars träslöjd i tvättstugan medan vardagens puls lägger sig sakta som en slöja över hemmet och alla de övriga i hushållet slumrar in. Tryggt och djupt. 

Endast tomten är vaken.