När det regnade sist blev asfalten i området täckt av slingrande ringlande daggmaskar. Dessa myllans ödmjuka hjältar – som äter och bajsar, gräver och luckrar upp, bara för att vi ska få tjock, rik, härlig jord att så och plantera i. Visste ni att det finns daggmaskar i Australien som kan bli fyra meter långa? Nu vet ni det. En och samma daggmask skulle kunna slingra sig fram i jorden under både äppelträdet, hängmattan och brudspirean närmast husknuten - samtidigt. Tänk vad underbart det vore.
Det är något ursprungligt över maskarna. De liksom simmar i underjorden, tävlar med varandra för att till slut: befrukta Moder Jord och därmed få hela planeten att växa. En del tycker att maskar är äckliga. Det tycker inte jag. jag lyfter morfars gamla stråhatt för daggmasken och hans vänner. Tack Herr Mask!
Sen finns det ju de blå maskarna. Även dom bor i de australiska jordarna. Tänk, det vore något. Att ha i krukorna med blå hortensia. Man dagdrömmer, jorddrömmer, maskdrömmer, så här års.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar