Vi 70-talisterna föddes i en tid då Sverige var ett föredöme världen över. Politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Men med tiden vi växte upp blev vi regelbundet påminda om hur Sverige tappade positioner mot resten av världen. Sjukvården fick köer, skolan halkade efter, det sociala skyddsnätets höga svansföring sloknade.

Och som om inte det räckte så kom skinnbulorna och kidnappade vår flagga när självförtroendet var i botten och vi behövde den som mest. Plötsligt fanns det ingenting kvar att värna. Vi var till och med skamsna.

Nu skriver vi 2009. Sedan decennier finns ett djupt rotat behov av att återskapa en nationell identitet. Internet, globalisering, medieexplosion. Omvärlden är nästgårds. Men av vad består vår egen gård? Och vem kan återskapa den?

Idag är vi 70-talisterna själva småbarnsföräldrar. Vi är medvetna och värnar våra barns framtid. Samtidigt lever vi i en snabb urban tid där omvärldens krav ska mötas, egna drömmar ska nås och bolånet betalas. Städerna fylls, landsbygden avbefolkas.

Men dagens livsstil när en antites vid sin barm. En dröm om lugn och äkthet. Naturen. Och vi söker vår barndoms identitet, vårt hem. Sverige. Ernst är en väg dit. Brännö en annan. Vilken är din?